Innan Frankenstein blev introducerad för oss hade jag aldrig hört talas om Prometheus. Men efter att ha läst på om honom och hans liv inser jag att han har påverkat litteraturhistorien i en extremt stor omfattning: Michelangelo, Rubens, Beethoven, Goethe men också våra svenska skalder Rydberg, Strindberg och Gullberg. Vi får inte heller glömma Mary Shelley, lord Byron och Percy Shelley.
Prometheus, en gud som trotsade Zeus och stal något så mäktigt och farligt som elden. Om man ska vara riktigt kritisk är det egentligen inte en sak av så stor vikt. Den kan till exempel skapas naturligt när blixten slår ner. Elden ansågs i alla fall vara något som tillhörde gudarna och som människan inte skulle kunna hantera. Prometheus tog den mot Zeus vilja och blev därför straffad för sitt tilltag. Han tvingades utstå olidlig fysisk smärta när örnen hackade i hans ständigt nya lever. Att trotsa en guds vilja om vilka kunskaper de tycker att vi ska ha ger uppenbarligen konsekvenser. För Prometheus var de fysiska. För Victor blev de psykiska efter att han skapat ett liv; en makt som det bara är Gud som har haft. Det som Victor skapade, demonen, sätter det som mål att orsaka olidlig smärta för just Victor. Och det lyckas han med: Brodern, frun, bästa vännen och indirekt också pappan faller offer för demonens hand. Shelley hade för avsikt att poängtera hur långt vetenskapen hade kommit under upplysningen och att det inte var bra för människans fortsatta utveckling. Hon ville visa vilka förödande konsekvenser vetenskapsmännen och deras experiment kunde ha på mänskligheten.
En som tänkte dessa tankar redan under upplysningen var Jean-Jacques Rousseau. ”Fokuseringen på individen, skild från helheten, riskerade att än mer föra henne än bort från sitt naturliga sammanhang: andra människor.” Mary Shelleys mor, Mary Wollstonecraft, hade kallat Rousseau för ”the true modern Prometheus”.
En intressant tanke som korsat min väg när jag sökt efter nya infallsvinklar till boken, är demonens och Victors likheter med författarinnans make, Percy Shelley. Både Percy och demonen är vegetarianer. Men mellan Victor och Percy finns det slående likheter: De är båda utbildade i naturvetenskap, har båda systrar vid namnet Elizabeth och är båda förstfödda söner i rika familjer. Tillsammans med sin syster gav Percy också ut en diktsamling där han använde pseudonymen Victor. Men den mest slående likheten är båda männens oförmåga att ta ansvar för sina handlingar och vad de skapat. Victor lämnar demonen ensam och utan att ge den ett namn när den egentligen behöver någon att lära sig av som allra mest. Det Percy gjorde var att lämna Mary ensam när han sett deras barn (fött två månader för tidigt) efter att barnet sträckt sig efter sin pappa. När han lämnade Mary gjorde han det tillsammans med hennes styvsyster, Claire.
En karaktär som inte upptar mycket plats i boken är Robert Walton, men trots det är det hans brev som bär upp hela ramen inom vilken boken är uppbyggd. Även fast Walton sympatiserar med Victor och fattar tycke för honom är det inte säkert att dessa känslor är ömsesidiga. Walton är framgångsrik i sina experiment och de har heller inte skadat andra människor. De har båda haft lika förutsättningar att lyckas i livet, då båda kommer från välbärgade familjer som har stöttat dem i deras yrkesval. Men någonstans på vägen gick det snett för Victor, och Walton symboliserar allt det han hade kunnat bli men inte blev.
I essän är det främst ett stycke som fångar min uppmärksamhet. Det är ett kort stycke som handlar om att romantiken inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. ”Romantiken har blivit onödigt misskänd, delvis på falska grunder. Vad den också gjorde var att den lät människor betrakta livet och världen från en annan utgångspunkt, som inte bara främjade den materiella nyttan.” Det får mig att tänka på när Victor skapar demonen. Han gör det inte för den materiella nyttan; han gör det för att pröva och visa upp sina kunskaper. Han gör det för sin egen skull och tar sedan inte ansvar för det han skapat. Det han ville ha demonen till är redan slutfört.
En av romantikens grundtankar var att det inte fanns några begränsningar för vad man kunde bli. Det är snarare något som jag skulle förknippa med idag. För det är något vi har blivit matade med sen vi knappt kunde gå. Världen är internationell, den ligger för dina fötter och det enda som hindrar dig är din egen rädsla.
Precis som i de flesta böcker får jag inte svar på alla frågor som boken ger och ibland förstår jag inte heller logiken i vissa handlingar. Då jag inte har hittat några ställen där dessa tankar passade presenterar jag dem nu:
Hur skapas demonens identitet? Vems hjärna är det han har? Han vet hur man går men kan inte prata.
Efter Victors ankomst till Ingolstadt förkastar professor Krempe den litteraturen Victor studerat då det visar sig vara alkemi (s. 42, Norstedts). Victor gör det också och släpper tankarna på de vises sten och evigt liv. Men när han ändå lyckas skapa ett liv borde han då inte kunna väcka döda till liv, vilket skulle kunna ge ett evigt liv?
Vem är det som är det verkliga monstret? Victor som skapar det eller demonen som föds till ett liv där han endast kommer möta förakt från alla han möter?
Källor
http://www.ne.se/lang/prometheus/287564, den 31 mars 2010
http://en.wikipedia.org/wiki/Prometheus, den 1 april 2010
http://sv.wikipedia.org/wiki/Rousseau, den 31 mars 2010
http://en.wikipedia.org/wiki/Frankenstein, den 1 april 2010
