Herakles - del 4

Äntligen är boken utläst och det är tid för det sista inlägget rörande Herakles. Under de sista 70 sidorn passerar minst fyra år liksom bara i förbigående. Det är som att våldtäkter och mord är normalt beteende och det beskrivs på samma sätt som om det handlat om vad man åt till middag. han har sonat för sina brott två gånger trots att han begått så många fler. Jag tycker inte heller att det är några riktiga straff han får. I och för sig är han inte en fri människa i menigen att han inte ägs av någon men han kan röra sig fritt i staden. T.ex. kan han supa och våldta hur han vill på sina resor till och från uppdrag.

Att Atlas finns med tror jag mest är för att påpeka hur annorlunda Herakles liv hade kunnat vara. Båda har kraften att bära himmlavalvet men de lever trots allt olika liv med olika syften. Herakles må vilja väl men det är sällan han lyckas. Atlas har funnit meningen med livet så länge han bär på himmlavalvet.

Slutet är den del boken som jag är mest besviken på. Att Herakles helt plötsligt dör och att man snabbt bara får veta vad som hänt andra viktiga karaktärer. Ett sådant slut skulle min gamla svensklärare kalla nödslut. Att man bara låter allting ta slut helt plötsligt. Något som Kallifatides ofta återkommer till är hur vacker världne är. På sidan 316 nämner han det för sista gången med orden "Världen var lika vacker som alltid". Det är ofta med i sammanhang när Herakles har dödat någon och inser att bara för att han inte har handlat vackert att världen mister sin skönhet.

Herakles - del 3

Herakles har nu dödat sina egna barn och måste sona för sitt brott genom att åka och tjäna en kung och utföra de uppdrag han får. Med sig på resan har han sin brorson Iolaos, då endast tio, elva år gammal. Han ska utföra tio uppdrag för att återigen bli en fri man. Kungen som han ska tjäna är feg och vill inte att hans folk ska tycka bättre om Herakles än honom själv så han skickar iväg honom på ett uppdrag som ingen annan överlevt tidigare. Herakles klara uppdraget och kungen låter tillverka en tunna han kan gömma sig och pratar endast med Herakles via bud. I delen vi skulle läsa och behandla i det här inlägget är det sista som händer att Herakles dödar en servitör som spiller på Herakles. Mannens mamma kommer springande och skäller ut honom.

Just den sista delen får mig att tänka på den bild som utnämndes till bästa nyhetsbilden under 1900-talet i Sverige, när en gammal kvinna slår en nynazist i bakhuvudet med sin handväska. Det rör sig om helt olika saker de strider för men likheten finns i att det är äldre kvinnor som står upp för sina åsikter och inte skäms för att visa sina känslor.

”En hjälte. Alla ville ha en hjälte. Men vem ville ha honom?” (s. 182) avslutar ett kapitel. Herakles ha precis dödat sina söner och sitter nu och dricker med sin bror Ifikles innan han ska lämna staden. Herakles har börjat fundera över hur hjältemyten ser ut och om han är en hjälte. Ifikles ser honom fortfarande som hjälte men gör resten av staden det? Mitt svar är nej, om man har dödat sina egna barn med sina egna händer är man ingen hjälte. Visst kan det finnas undantag, att man dödar en för att rädda ett folk men att obefogat döda någon eller några finns det ingen som helst undanflykt för. Att han sedan dödar servitören gör inte det hela bättre. När det kommer till hjältar tycker jag att de ska en Bamse-mentalitet, att om man är stor och stark måste man också vara snäll. Även fast att vara genomgod är något som är väldigt svårt.

Något som ville skulle tänka över och jämföra med är Watchmen och Batman Begins men då jag tror att jag inte har sett en enda av de superhjälte-filmer man borde ha sett, då jag tycker att superhjältar, som de framställs idag är överskattade.

Datorkunskap - utvärdering

För första gången på länge är det dags att skriva ett inlägg som rör datorkunskapen. Syftet är att utvärdera det vi hittills har gjort. Jag har dragit mig för att skriva det för vi har hunnit med väldigt mycket. Ergonomi, Word och internet är bara en liten del. Men ju längre jag väntar desto mer kommer det bli att skriva, så det är lika bra att börja:

Vi började terminen med att försöka hitta en datorsal att vara i tills våra egna datorer hade kommit. Rosalie lyckades och vi gick igenom grunderna i Word och skapade våra bloggar. Veckan efter fick vi de efterlängtade datorer och fick båda lektionerna till att bekanta oss med de små underverken. Eller, underverk är nog en överdrift men små är de i alla fall.

Vi fortsatte arbetet och fick uppgifter som både handlade om Word och internet. Vi har hunnit ha ett prov på Word och ett kunskapstest på internet. Vi fick lära oss att skriva ett korrekt sidhuvud, en platsansökan och en meritförtecknig.

Vi har också fått lära oss hur man kan använda en dator för att kommunicera med andra datorer, både nära och långt borta samt några olika sorters virus.

Men vi har också hunnit med att skriva ett grupparbete om ergonomi och sedan göra om det till en PowerPoint-presentation samt en annan presentation om datorns delar.

Det mesta vi har gått igenom hittills har jag gjort någon gång innan, till viss del i alla fall men nä r vi börjar med Excel kommer jag att vara helt lost, jag har absolut ingen aning om hur det fungerar.

Herakles - del 2

En stor likhet mellan Oidipus och Herakles är att de båda har dödat nära släktingar. Oidipus dödade sin far och Herakles sina tre söner. En stor skillnad är däremot att Oidipus inte var medveten om sin gärning till skillnad från Herakles. Båda har också en nära relation till sina mödrar, dock på två väldigt olika sätt. Herakles som en nära relation mellan mor och son som den förväntas vara. Oidipus nära relation med sin mor var genom att han var gift med henne, inte fullt lika accepterat som Herakles.

Som jag nämnde i mitt första inlägg om Herakles så lyckas författaren med att få de mest makabra och oväntade saker att låta obetydliga, som att det kommer att komma något viktigare längre fram. Det visar på ett sätt att behärska språket men samtidigt gör det texten onyanserad och det får mig att inte komma ihåg i vilken ordning alla småsaker händer och hur allt hänger ihop. Men det får mig också att höja förväntningarna inför hur boken fortsätter, att det faktiskt ska komma något som får språket att förändras. Jag förundras också över hur en bok med så enformigt språk ändå kan göra att jag faktiskt vill läsa vidare för att se vad som händer.

Trots att jag har klagat på språket reagerade jag på en väldigt bra liknelse som ger en tydlig bild av den oro som plågar Herakles. "Ändå borrade det sig djupare in i hans hjärta, som en utsvulten fästing gräver sig in i huden" (s. 153).

Herakles - del 1

Som jag nämnde i tidigare inlägg var jag något skeptisk till boken i början. Men den har blivit bättre ju mer jag har läst trots att jag inte har någon som helst koll på namnen. Jag har börjat hoppa över dom automatiskt och nu försöker jag koncentrera mig på att hålla reda på vem som är vem.

Under den lilla del av boken som jag läst är det väl hittills förekommit en fyra-fem mord och avrättningar, även fast det kanske inte rör samma stad och tidpunkt. Men trots det skulle jag absolut inte beskriva den som våldsam. De förtidiga dödarna beskrivs nästan med samma spänning och inlevelse som att någon skulle gå på toa. Det gör dock inte att boken är känslolös, tvärtom så vill jag hela tiden veta vad som händer med Herakles. Få reda på hur han kommer att växa upp och bli som vuxen när han verkar vara så missförstådd som barn.

Att alla människor är individer och olika trots att man är nära besläktade (som Herakles och hans bror) behöver man inte vara identiska. Att alla också har olika egenskaper och att det ska fokuseras på det som man är bra på istället för att klanka ned på det man inte kan (återigen skillnaderna mellan Herkules och hans bror).

Det finns framför allt två saker som jag tänker på och kan koppla till idag. Det första är när hermes nämns. I det här fallet är det en budbärare men i min värld är det ett franskt väskmärke. En annan sak jag tänket på är citatet "Visdomens cirkel var sluten. Från man till kvinna och från kvinna till man. Ingen annan dödlig delade denna erfarenhet" (s. 18) vilket får mig att tänka på Beyonces låt "If I were a boy", där hon sjunger dels om skillnader i hur kvinnor och män behandlats men också om att en kvinna inte kan veta hur en man tänker men framför allt tvärtom.