Mannen, myten, legenden: Prometheus

Innan Frankenstein blev introducerad för oss hade jag aldrig hört talas om Prometheus. Men efter att ha läst på om honom och hans liv inser jag att han har påverkat litteraturhistorien i en extremt stor omfattning: Michelangelo, Rubens, Beethoven, Goethe men också våra svenska skalder Rydberg, Strindberg och Gullberg. Vi får inte heller glömma Mary Shelley, lord Byron och Percy Shelley.

Prometheus, en gud som trotsade Zeus och stal något så mäktigt och farligt som elden. Om man ska vara riktigt kritisk är det egentligen inte en sak av så stor vikt. Den kan till exempel skapas naturligt när blixten slår ner. Elden ansågs i alla fall vara något som tillhörde gudarna och som människan inte skulle kunna hantera. Prometheus tog den mot Zeus vilja och blev därför straffad för sitt tilltag. Han tvingades utstå olidlig fysisk smärta när örnen hackade i hans ständigt nya lever. Att trotsa en guds vilja om vilka kunskaper de tycker att vi ska ha ger uppenbarligen konsekvenser. För Prometheus var de fysiska. För Victor blev de psykiska efter att han skapat ett liv; en makt som det bara är Gud som har haft. Det som Victor skapade, demonen, sätter det som mål att orsaka olidlig smärta för just Victor. Och det lyckas han med: Brodern, frun, bästa vännen och indirekt också pappan faller offer för demonens hand. Shelley hade för avsikt att poängtera hur långt vetenskapen hade kommit under upplysningen och att det inte var bra för människans fortsatta utveckling. Hon ville visa vilka förödande konsekvenser vetenskapsmännen och deras experiment kunde ha på mänskligheten.

En som tänkte dessa tankar redan under upplysningen var Jean-Jacques Rousseau. ”Fokuseringen på individen, skild från helheten, riskerade att än mer föra henne än bort från sitt naturliga sammanhang: andra människor.” Mary Shelleys mor, Mary Wollstonecraft, hade kallat Rousseau för ”the true modern Prometheus”.

En intressant tanke som korsat min väg när jag sökt efter nya infallsvinklar till boken, är demonens och Victors likheter med författarinnans make, Percy Shelley. Både Percy och demonen är vegetarianer. Men mellan Victor och Percy finns det slående likheter: De är båda utbildade i naturvetenskap, har båda systrar vid namnet Elizabeth och är båda förstfödda söner i rika familjer. Tillsammans med sin syster gav Percy också ut en diktsamling där han använde pseudonymen Victor. Men den mest slående likheten är båda männens oförmåga att ta ansvar för sina handlingar och vad de skapat. Victor lämnar demonen ensam och utan att ge den ett namn när den egentligen behöver någon att lära sig av som allra mest. Det Percy gjorde var att lämna Mary ensam när han sett deras barn (fött två månader för tidigt) efter att barnet sträckt sig efter sin pappa. När han lämnade Mary gjorde han det tillsammans med hennes styvsyster, Claire.

En karaktär som inte upptar mycket plats i boken är Robert Walton, men trots det är det hans brev som bär upp hela ramen inom vilken boken är uppbyggd. Även fast Walton sympatiserar med Victor och fattar tycke för honom är det inte säkert att dessa känslor är ömsesidiga. Walton är framgångsrik i sina experiment och de har heller inte skadat andra människor. De har båda haft lika förutsättningar att lyckas i livet, då båda kommer från välbärgade familjer som har stöttat dem i deras yrkesval. Men någonstans på vägen gick det snett för Victor, och Walton symboliserar allt det han hade kunnat bli men inte blev.

I essän är det främst ett stycke som fångar min uppmärksamhet. Det är ett kort stycke som handlar om att romantiken inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. ”Romantiken har blivit onödigt misskänd, delvis på falska grunder. Vad den också gjorde var att den lät människor betrakta livet och världen från en annan utgångspunkt, som inte bara främjade den materiella nyttan.” Det får mig att tänka på när Victor skapar demonen. Han gör det inte för den materiella nyttan; han gör det för att pröva och visa upp sina kunskaper. Han gör det för sin egen skull och tar sedan inte ansvar för det han skapat. Det han ville ha demonen till är redan slutfört.

En av romantikens grundtankar var att det inte fanns några begränsningar för vad man kunde bli. Det är snarare något som jag skulle förknippa med idag. För det är något vi har blivit matade med sen vi knappt kunde gå. Världen är internationell, den ligger för dina fötter och det enda som hindrar dig är din egen rädsla.

Precis som i de flesta böcker får jag inte svar på alla frågor som boken ger och ibland förstår jag inte heller logiken i vissa handlingar. Då jag inte har hittat några ställen där dessa tankar passade presenterar jag dem nu:

Hur skapas demonens identitet? Vems hjärna är det han har? Han vet hur man går men kan inte prata.

Efter Victors ankomst till Ingolstadt förkastar professor Krempe den litteraturen Victor studerat då det visar sig vara alkemi (s. 42, Norstedts). Victor gör det också och släpper tankarna på de vises sten och evigt liv. Men när han ändå lyckas skapa ett liv borde han då inte kunna väcka döda till liv, vilket skulle kunna ge ett evigt liv?

Vem är det som är det verkliga monstret? Victor som skapar det eller demonen som föds till ett liv där han endast kommer möta förakt från alla han möter?


Källor
http://www.ne.se/lang/prometheus/287564, den 31 mars 2010
http://en.wikipedia.org/wiki/Prometheus, den 1 april 2010
http://sv.wikipedia.org/wiki/Rousseau, den 31 mars 2010
http://en.wikipedia.org/wiki/Frankenstein, den 1 april 2010

Romantik+Frankenstein=SANT

Ja, det är ju tydligen sant under romantiken skrevs Frankenstein "den fantastiskt hemska romanen" (som Nordisk familjebok uttryckte det 1917) av Mary Shelley.

1. Det enkla, det ursprungliga
Familjen De Lacey har tvingats från aristokratin i Paris till en liten stuga i Tyskland. Från att ha levt ett liv i lyx tvingas de nu leva ett ytterst primitivt liv där de bara kan utnyttja det naturen har att erbjuda. (s. 121, Norstedts)

Familjen De Lacey har inte gjort ett medvetet val, det var en kedja av omständigheter som gjorde att de hamnade i den situationen. Victor däremot väljer det själv, och han går verkligen till det extrema. Han flyttar ut till en skotsk ö, med få bofasta och liten tillgång till mat. Han gör detta när han ska skapa en partner till demonen, vilket är det han skapar. Det är han sorts konst. (s. 164, Norstedts)

2. Det gränslösa jaget
För att citera Levande litteratur "... ett rent förakt för det logiska och förnuftsmässiga." (s. 115). Det innebär att inte bry sig om vilka konsekvenser ens handlingar får för någon annan. Vilket är precis vad Victor gör när han omdömeslöst skapar demonen. Han är medveten om att hand experiment men är för uppslukad i sitt skapande för att se vilka konsekvenser det kan få. (s. 53, Norstedts)

3. "Själens spegel"
Naturen beskrivs otroligt mycket, hur den påverkar människorna (och demonen) som rör sig i den. Främst beskrivs den dock av demonen, hur han trots att han själv inte är vacker uppskattar naturens skönheten och njuter av den trots att han egentligen tål kyla bättre. (s. 117, Norstedts)

4. Den mänskliga själen
Att människan har en nattsida är något som man inte kan förneka efter att ha följt de kval Victor lider av. Han vet att det är han som ar dödat sin bror (och då också Justine) men omständigheterna är för absurda för att någon skulle kunna tro honom. Han får därför våndas med de känslor han bär på utan att ha någon att söka tröst hos. (s. 95, Norstedts)

5. Flykten
För mig är den självklara flykten den som demonen hela tiden måste göra. Han är inte helt säker på vad han flyr ifrån, bara att han inte är önskad någonstans. Han är den enda av sin sort på denna jord och måste ständigt undvika de obildade människorna som inte förstår att han inte vill skada någon.

En annan mer psykisk flykt är den som Victor ägnar sig åt. Han flyr från det ansvar han gav sig själv när han skapade demonen. Han vet vad han måste göra men gör det inte. I princip skjuter han bara upp det, vilket kan ses som en flykt.

6. Konstnären som kult
Eftersom jag totalvägrar att kalla Victor för en konstnär kommer jag istället att koncentrera mig på Mary Shelley och boken betydelse.

Enligt Bonniers stora lexikon från 1988, band 11 så är Frankenstein en av grundpelarna i hela science fiction-genren. Detta trots att begreppen sf inte myntades förrän 1929, alltså 111 år efter Frankensteins första utgåva. Om det inte klassas som nydanande då vet jag inte om jag kan hitta något bättre exempel.

Victor Frankenstein

Vetenskapsmannen som skapade liv. Hade detta varit i verkligheten hade det varit Victor Frankenstein man hade tänkt på när man enbart hörde namnet Frankenstein. Nu är det fallet, det är fiktion och det man tänker mest på är de monster han skapade. Därför följer nu en beskrivning av vetenskapsmannen Victor Frankenstein.

Vi får först möta Victor mitt ute i ödemarken, en plats som på riktig kan kallas Ingenstans. Han är sjuk och plockas upp av en expedition. Det är också där berättelsen har sin början, när han börjar berätta för Walton vad som drivit honom så långt ut på isen. Walton fattar tycke för den hårt härjade mannen, "Han är blid och dock så klok, hans sinne kultiverat, och när han talar väljer han visserligen sina ord med stor kräsenhet, ändå flödar de snabbt och makalöst vältaligt" (s. 24, Norstedts)

Som citatet antyder äger han inte bara stora kunskaper inom det naturvetenskapliga ämnet utan vet också hur man för sig och har kunskaper i andra ämnen. Jag tror detta kan bero på att han uppfostrades med kärlek, något som kanske inte var allt för vanligt i rikare familjer under 1700-talet. Han har fått lära sig att respektera människor och visa tacksamhet mot dem som förtjänar det.

Något som framgår tydligt är den kärlek han känner för sin familj, men den är trots allt inte lika stark som hans vilja att lära sig så mycket han kan om kemi och hur man skapar liv. Han svarar på deras brev ytterst sporadiskt och det tar honom trots allt sex år innan han återvänder till sin hemstad och detta föst efter att hans bror har blivit mördad. Dock är kärleken till familjen problematisk, en av familjen älskad tjänsteflicka döms för mordet på brodern trots att Victor vet att det var demonen som utförde dådet. Men det kanske är av just kärlek han väljer att inte berätta. Han kanske inte vill att familjen ska behöva sörja mer, att de ska få ett avslut.

Redan en kort bit in i boken är boken är Victors val komplicerade, det finns aldrig en enkel väg och inte heller en väg som är helt rätt

Bilden

Bilden förmedlar lite samma känsla som låt nummer två. Fast den här gången r det två stycken. De kollar på något som är lite hemligt. Dan bakre är en äldre lite småläskig, krumryggad man. Han pratar med den yngre, högreste, vältränade mannen. Den krumryggade lutar sig mot hans axel för att själv få stöd men också för att stödja det som den yngre mannen har valt att bevittna. Något han tvekat länge om men tillslut har beslutat att ändå bevittna eller tillåta. Någor hemligt osm måste ske under månens sken för att det inte ska komma ut.

Låt 2

Nästan så fort jag hör musik med den här sortens stämning (lite mörkt, dunkelt, frågande) tänker jag filmmusik. Jag ser det som en låt från Morden i Midsummer. Det är mörkt, dimmigt, månen kanske lyser. Någon springer över grästäckta kullar med en hemlighet. Personen har sett något den inte borde, gjort något den inte borde. Smyger fram. Vill inte väcka uppmärksamhet. Kommer hem till den lilla stugan med lågt tak och beter sig som om inget har hänt.

Melodin är flytande, det kommer inga ny oförväntade instrument. Den böljar fram likt en stilla våg. Den skulle kunna fortsätta i all evighet. Men det gör den inte. Man vaknar upp hur en stilla vaggning när de sista trevande tonerna försvinner.

Låt 1

Helt ärligt så känner jag inte någonting när jag hör den här låten. Det är en sådan låt som för min låt bara om handlar om att lyssna klart på. Trots att den visst förmedlar en ledsen och nästa lite deprimerad stämning. Den får mig nästan att känna mig lite obehagligt till mods, jag blir nästan stressad, jag vet inte vad jag ska förvänta mig. Den största anledning till detta är att den återskapar en obehagskänsla som jag hade som barn, men som jag inte kan placera. På något sätt tror jag att inte är ensam om att känna så inför låten. Att den snarare gör mig spänd och stressad snarare än att den skappar en positiv känsla. Som avkoppling eller att jag bli r taggad att göra något. Jag vill helt enkelt att den bara ska ta slut. Dock så reflekteras stämningen som texten ger i melodin och låten. Den ska inte vara positiv och den ska inte vara avslappnad. Men samtidigt var nog inte målet att den skulle få mig att bli stressad, utan kanske bara att tänka efter. Att reflektera över vad som komma skall och föra oss beredda.

Sommarprat

Sommarprat, ett projekt som så smått introducerades för oss för knappt ett år sedan. Det var lite skrämmande då. Det presenterades så tidigt, skulle hela betyget i Svenska B vara beroende av ens prestation? Och spela in, usch nej. Det har jag alltid fasat inför. Men nu såhär några minuter efter att jag lämnat in alla filer, väldigt oortodoxt via ett USB-minne, känns det ändå rätt bra. Det spelades in under ganska oseriösa former och utan hörlurar. Men slutresultatet blev bra, vågar jag säga trots att jag inte har hört hela inspelningen. Och det lär ju inte hända innan det ska spelas upp i klassen. Så nej, jag har inte kommit över rädslan att höra min egen röst.

För att gå in på lite tråkigare saker, som hur min krönika är uppbyggd. Jag har främst använt mig av retoriska frågor. Främst för att betona hur naiv jag faktiskt var. Och det är väl faktiskt den enda som jag har använt medvetet.

Den största skillnaden i en skriven och en läst text är framför allt skillnaden mellan hur man kan använda olika tonlägen och betoningar för att få fram sitt budskap. En läst text kan du lättare göra till din egen. Det är lättare att förmedla ett budskap.

När det gäller lärarens insats i projektet skulle jag ha velat ha bättre feedback gällande främst språket och meningsuppbyggnad i krönikan. Det är svårt att få muntlig feedback på en skriven text

Och till sist, jag skulle inte göra om någonting. Jag är nöjd med det jag har presterat och jag har gjort mitt bäst.

Dante

Ack, jag ser henne gå där. Den sköna Beatrice. Hennes gula klänning lyser som solen självt. Den glittrar som guld. Den visar hennes status. Men hon är mer värd än vad klänningen visar. För hon är mitt allt. Det finns inget på denna jord som skulle betyda mer än henne.

Helvete

Helvetet är ingen plats eller begrepp som är närvarande i min vardag, så länge vi inte syftar på svordomen. Den är ständigt närvarande men jag använder den vårdslöst och utan att tänka på dess egentliga betydelse. För mig har helvetet aldrig varit en plats, det har alltid varit något jag ar varit ”rädd” för. Det har alltid varit en plats där kristna hamnar efter döden, om de nu inte skulle komma in i himmelen.

För mig behöver helvetet inte vara en plats där det är varmt, lava flyter och djävulen går runt med en eldgaffel och horn i pannan. Det skulle lika gärna kunna vara den vackraste platsen jag sett. Det hänger på huruvida jag känner en mig trygg eller inte. Skulle en obehagskänsla framträda, en sådan som man inte kan beskriva, den finns där och du kan inte göra dig av med den. Helvetet skulle för mig vara en plats där jag inte känner mig trygg, det skulle inte spela någon roll hur vackert det var där.

På något sätt tror jag att det klassiska god- och ondsymbolerna inte är nödvändiga men att de finns kvar för att de är en sorts trygghet. Det är något som har funnits länge och är djupt rotade. Det är något som är tryggt att luta sig tillbaka mot, det är för det mesta obestridligt. Det utgör en trygghet i en värld där de mesta förändras snabbt och utom ens kontroll.

HJÄLP

Jag vill börja med att säga EN sak, Per: Du är galen. Det är min första tanke när jag ser den överambitiösa planering du har lagt upp. Den skulle vara bättre lämpad som läsårsplanering.

Den delen av litteraturhistorian som lockar mig mest är upplysningen för att det var en händelserik tid som betyder mycket för hur vi ser på dagen idag. Det är också en tid jag inte vet så mycket om. För att börja prata om arbets- och examinationssätt är jag traditionell. Genomgångar och prov är min melodi. Och vad det gäller litteratur och pjäser har jag ingen koll. Så i det här fallet litar jag på dig. Men vad gäller Snabba cash skulle den vara kul att se, vad jag dock inte förstår är hur den skulle kunna kopplas till litteraturhistoria. Men kan du det så är det ju underbart.

Normalt så tycker jag att nyårslöften är överskattade men om man måste så måste man, så here we go: jag ska lova att inte stressa och vara klart med allt i tid.