”En hjälte. Alla ville ha en hjälte. Men vem ville ha honom?” (s. 182) avslutar ett kapitel. Herakles ha precis dödat sina söner och sitter nu och dricker med sin bror Ifikles innan han ska lämna staden. Herakles har börjat fundera över hur hjältemyten ser ut och om han är en hjälte. Ifikles ser honom fortfarande som hjälte men gör resten av staden det? Mitt svar är nej, om man har dödat sina egna barn med sina egna händer är man ingen hjälte. Visst kan det finnas undantag, att man dödar en för att rädda ett folk men att obefogat döda någon eller några finns det ingen som helst undanflykt för. Att han sedan dödar servitören gör inte det hela bättre. När det kommer till hjältar tycker jag att de ska en Bamse-mentalitet, att om man är stor och stark måste man också vara snäll. Även fast att vara genomgod är något som är väldigt svårt. Något som ville skulle tänka över och jämföra med är Watchmen och Batman Begins men då jag tror att jag inte har sett en enda av de superhjälte-filmer man borde ha sett, då jag tycker att superhjältar, som de framställs idag är överskattade.
Just den sista delen får mig att tänka på den bild som utnämndes till bästa nyhetsbilden under 1900-talet i Sverige, när en gammal kvinna slår en nynazist i bakhuvudet med sin handväska. Det rör sig om helt olika saker de strider för men likheten finns i att det är äldre kvinnor som står upp för sina åsikter och inte skäms för att visa sina känslor. 
fredag 24 april 2009
Herakles - del 3
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar