Herakles - del 4

Äntligen är boken utläst och det är tid för det sista inlägget rörande Herakles. Under de sista 70 sidorn passerar minst fyra år liksom bara i förbigående. Det är som att våldtäkter och mord är normalt beteende och det beskrivs på samma sätt som om det handlat om vad man åt till middag. han har sonat för sina brott två gånger trots att han begått så många fler. Jag tycker inte heller att det är några riktiga straff han får. I och för sig är han inte en fri människa i menigen att han inte ägs av någon men han kan röra sig fritt i staden. T.ex. kan han supa och våldta hur han vill på sina resor till och från uppdrag.

Att Atlas finns med tror jag mest är för att påpeka hur annorlunda Herakles liv hade kunnat vara. Båda har kraften att bära himmlavalvet men de lever trots allt olika liv med olika syften. Herakles må vilja väl men det är sällan han lyckas. Atlas har funnit meningen med livet så länge han bär på himmlavalvet.

Slutet är den del boken som jag är mest besviken på. Att Herakles helt plötsligt dör och att man snabbt bara får veta vad som hänt andra viktiga karaktärer. Ett sådant slut skulle min gamla svensklärare kalla nödslut. Att man bara låter allting ta slut helt plötsligt. Något som Kallifatides ofta återkommer till är hur vacker världne är. På sidan 316 nämner han det för sista gången med orden "Världen var lika vacker som alltid". Det är ofta med i sammanhang när Herakles har dödat någon och inser att bara för att han inte har handlat vackert att världen mister sin skönhet.